Visar inlägg med etikett Poesi. Visa alla inlägg

En kortfilm om förlorade saker

Posted by Milla_B on måndag 16 april 2012. Filed under: , ,
No Comments »

En nyårslåt

Posted by Milla_B on fredag 31 december 2010. Filed under: ,
No Comments »

En var har sin sorg,
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom.
Av mask, som frätte,
och regn som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände,
och lyckan rände
till skogs, och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter,
och ingen gitter
att stjälpa stackarn, som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi får väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
Gustav Fröding

Varför fokuserar man så mycket på det dåliga som varit? Vi rullar oss i melankoli som en hund i solvarmt gräs och kan inte sluta prata om hur deprimerande livet är. Jag gillar den glimt i ögat som Fröding skriver sin nyårslåt med och är glad att mitt hus inte har brunnit ner, att jag inte har svultit och att min lycka inte har ränt till skogs. Men jag minns med sorg de som inte finns med oss längre och tänker på dem mest varje dag. Och visst är det på något vis trösterikt att stå inför ett nytt år; ett nytt, blankt blad i vår memoar som är livet.

At Grass

Posted by Milla_B on torsdag 30 december 2010. Filed under:
No Comments »


















The eye can hardly pick them out
From the cold shade they shelter in,
Till wind distresses tail and mane;
Then one crops grass, and moves about
- The other seeming to look on -
And stands anonymous again

Yet fifteen years ago, perhaps
Two dozen distances sufficed
To fable them: faint afternoons
Of Cups and Stakes and Handicaps,
Whereby their names were artificed
To inlay fades, classic Junes -

Silks at the start: against the sky
Numbers and parasols: outside,
Squadrons of empty cars, and heat,
And littered grass: then the long cry
Hanging unhushed till it subside
To stop-press columns on the street.

Do memories plague their ears like flies?
They shake their heads. Dusk brims the shadows.
Summer by summer all stole away,
The starting-gates, the crowds and cries -
All but the unmolesting meadows.
Almanacked, their names live; they

Have slipped their names, and stand at ease,
Or gallop for what must be joy,
And not a fieldglass sees them home,
Or curious stop-watch prophesies;
Only the groom, and the groom's boy,
With bridles in the evening come.

Philip Larkin