En var har sin sorg,
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom.
Av mask, som frätte,
och regn som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
Och gården brände,
och lyckan rände
till skogs, och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter,
och ingen gitter
att stjälpa stackarn, som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi får väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!
Gustav Fröding
Varför fokuserar man så mycket på det dåliga som varit? Vi rullar oss i melankoli som en hund i solvarmt gräs och kan inte sluta prata om hur deprimerande livet är. Jag gillar den glimt i ögat som Fröding skriver sin nyårslåt med och är glad att mitt hus inte har brunnit ner, att jag inte har svultit och att min lycka inte har ränt till skogs. Men jag minns med sorg de som inte finns med oss längre och tänker på dem mest varje dag. Och visst är det på något vis trösterikt att stå inför ett nytt år; ett nytt, blankt blad i vår memoar som är livet.